Jag är ju en riktig grubblare, har aldrig varit speciellt talför utan jag föredrar att tänka och lyssna. Att grubbla kan säkert vara bra, men jag är också en sådan som söker svar på allting - svar som jag ofta inte kan få. Jag har svårt att släppa saker, varför gjorde den/han/hon/dem si eller så? Hur tänkte de? Vad gjorde jag för att det skulle bli såhär? Jag tänker på tusen olika situationer eller scenarion men kommer självklart aldrig fram till några svar, vilket ibland gör mig tokig.

 

Det värsta jag vet är när folk inte kan erkänna att de har (gjort) fel och be om ursäkt för detta. Dock är jag en väldigt förlåtande människa (på gränsen till naiv ibland) och har även lätt att be om ursäkt. När jag var som osäkrast på mig själv bad jag till och med om ursäkt för att jag fanns och människor jag såg upp till sa indirekt att det var rätt av mig att göra så.

 

Att kämpa och kämpa och återigen kämpa för att få någon att tycka om och uppskatta en är nog det farligaste man kan göra, speciellt om man är en osäker individ. Man känner sig tillslut så förbannat värdelös och man blir så beroende av vad andra (specifika) personer tycker och tänker om än. Gillar de dig inte, då försöker du ännu lite hårdare. Allt handlar tillslut om att bli omtyckt. Så frustrerande och framförallt så kommer du att falla jävligt hårt om du ens försöker. Man ska inte behöva försöka, det är så jäkla snett.

 

Något som jag alltid försökt och försöker leva efter är att behandla precis alla människor med respekt. Något som gör mig så jävla förbannad är mobbing och utfrysning i alla former. Jag ska inte säga att jag aldrig har varit elak mot någon, men jag har försökt att lära mig utav det och bli en bättre människa. Jag tror och vet att det är viktigt, och jag vet också att jag är tuff nog att säga iifrån om jag ser att någon blir illa behandlad. Ingen, INGEN, är värd att bli illa behandlad. Ingen förtjänar det. Alla kan självklart inte heller vara bästa vänner och det behöver man inte heller, men det minsta vi kan göra är att vara artiga mot varandra.

 

Häromdagen kraschade jag igen på grund av en viss person och (nästan) alla jag har pratat med säger till mig att inte bry mig så mycket. Jag är sådan och jag varken kan eller vill ändra på det - att bry sig är nog det viktigaste man kan göra. Jag har insett att det är okej att krascha ibland. På ett sätt saknar jag denna person också för vi hade så mycket roligt ihop, samtidigt saknar jag inte personen h*n blev. Även om h*n inte bryr sig längre, så är jag faktiskt stolt över att jag bryr mig så pass mycket att jag kraschar ibland. Jag är känslig men också stark, jag klarar mig alltid. Jag är stolt över den jag är idag. Även om jag kraschar. Jag är stolt!